Så här sa hon sist jag såg henne:
Sa nog aldrig det, men hon tyckte om gula blommor. Kanske påminde de om solen och livet. Jag tänker alltid att solen är livet och att jag är solen, men något fattas mig nu för värmen och livsenergin går på sparlåga. Det är bara så konstigt, jag hör hela själen skrika, känner den riva väggarna som håller den fångad. Hör andetagen tunga som bly. Men jag ser inte vägen för den är täckt av allt och alla. Jag tänker att en dag i ensamhet bär med sig lösningen, vätskan blandad med salt och syra, men dagar i ensamhet är långa och trista. Det är dagar som jag vill sova bort för jag tror inte att jag är redo för dem, än. Och när jag sover då ser jag bara dig, hela tiden. Varenda dröm som jag drömmer tar du från mig. Titta eller blunda, ångesten är fortfarande densamma. Jag väntar på att dagar i ensamhet inte ska kännas långa och trista. Då blir jag nöjd.
Sen log hon, nästan, och fortsatte krama luften.
